Taxi, var god dröj...

Ha!
Jag får ett mail från Lars Höglund på VLT i Västerås. Han har hittat mina Harry-bilder jag skrev om för ett tag sen, men han hittar inte ”logebilderna” skriver han.
När jag var 14 år så var min pappa en av stadens höjdare.
För mig har han alltid varit det.
Han var med i tidningen då och då och det var ofta Lars som hade tagit bilderna.
Det var helt omöjligt att komma in på tidningen under sin praovecka.
Men jag tänkte att under sportlovet kan det ju inte vara så svårt.
Jag ringde till den där Lars Höglund på hans hemmatelefon.
- Hej, jag heter Lars Dareberg och du har tagit bilder på min pappa. Skulle det vara möjligt att få göra praktik hos dig, sa jag som en något nervös 14 -åring.
- Nej, det är ganska svårt sa han eftersom han visste hur många praktikanter som sprang där hela tiden.
- Men om jag gör det på mitt sportlov då, försökte ja.
- Ja, då går det ju bättre sa han, om du vill förstöra ditt lov på att vara här.
Inga problem.
Jag kom dit med min lilla kamera och Lars körde en liten vit golf av den här modellen.

Överallt på fotoavdelningen stod det lådor med film minns jag. Hur mycket film som helst och det var bara att ta och plåta på. I labbet gjorde man alltid 24x30 cm kopior och det var inte tal om att göra några provremsor.
Alla hade specialsydda kameraskinnväskor från Stockholm och jag tyckte såklart att det där stället var världens coolaste.
Vilken skola det var. Kul, på många sätt. Ibland hade vi för kul och det kom tillsägelser från högra ort.
Men det fanns en kreativitet i allt ändå.
Mig blev dom inte av med. Jag var där på all min lediga tid och lyssnade och lärde. Följde med alla fotografer, inte bara Lars utan även Kenneth, Tony, Göran, Pelle och Maggan på alla möjliga jobb.
Jag fick ett eget nummer till taxi i stan eftersom jag åkte runt med just taxi på jobben eftersom det var år kvar till körkortet.
Min pappa ringde och ville ha en bil till stadshuset i stan och då sa taxitanten:
- Men Dareberg, varför ringer du inte på ditt egna nummer? Då svarar vi ju direkt.
- Öhhh, egna nummer. Jag har inget eget nummer, sa han.
- Jaha, det är pappa Dareberg, sa tanten.
Idag ser nog allt ut som ganska ovanligt men nästan alla fotografer där har gjort samma resa som mig så där var det inte så konstigt.
Man började tidigt helt enkelt.
Och nu fick jag alltså ett mail från Lars och det känns roligt att han har koll på mig.