Maktskiftet

Imorgon fredag jobbar jag min sista dag detta året.
Jag jobbar också min sista dag som chef även om ansvaret ligger på mig året ut.
För den här gången. Jag är inte rädd för att göra det igen.

Det har varit en väldigt rolig tid. Lärorik och kul.
Jag fick min tjänst på 3 år och nu har det snart gått som du vet, om du följer den här bloggen.
Mitt första år var något av en chock om jag ska vara ärlig.
Sen har det rullat på lite bättre och nu är det alltså dags att kliva av den tronen.

Under min tid som chef har jag hela tiden haft en erfaren biträdande chef.
Det är henne du ser här ovan och hon heter Christina Arvidson.
Hon står för all trygghet på vår bildredaktion. Hon vet allt och hittar i arkivet.
Lugn, glad och alltid med kollen på det mesta.
Hon påminner mig när jag glömt grejer.
Jag vågar inte ens tänka på hur det hade gått utan henne.
Nu är det Christina som tar över min stol som bildchef och blir med det min nya chef.
Så om mina fotografkollegor får en ny chef så får jag det också.

Igår lämnade jag över det jag kunde komma på till Christina.
Som om hon inte redan hade koll på det, men ändå.
Jag vill önska Christina all lycka på min stol, det kommer gå fint.

Vad händer för mig då?
Jo, min plan hela tiden har varit att vara lite ledig för att lämna plats för den nya chefen.
Det sa jag från början så det står jag fast vid.
Det är inte helt vanligt att en kollega blir chef över alla och sen går tillbaka till samma kollegor.
Men som fotograf har vi ju inte så mycket val om man (jag) vill vara kvar på samma tidning.
Det vill jag.
Jag är stolt över att jobba på Sydsvenskan.
Jag är glad för att jobba på Sydsvenskan.
Jag har alltid gått till jobbet glad och förväntansfull under mina 18 år på tidningen.
Varför skulle jag byta då?
Vad kan jag byta till?

Det har funnits några förfrågningar under min chefsperiod på andra tidningar.
Smickrande och kul såklart men på något sätt så har jag haft svårt att se mig själv som chef.
Livet ut alltså även om inget är för livet ut så att säga.
Men det finns någon slags identitet i det här med att vara fotograf för mig.
Det har alltid funnits där, jag kan liksom inget annat.
Nu har jag ändå klarat av en ny roll som chef, vilket jag gick in i med viss förskräckelse.
I detta läget är det precis tvärtom.
Nu ska jag hoppa tillbaka till något jag var rätt trött på och något blasé på med.
Borde var lätt som en plätt.
Icke.

Nu blir jag fotograf igen och jag skrev på mitt nya kontrakt på Sydsvenskan igår.
På något sätt går jag in i det med en viss förskräckelse också.
Märkligt.
Men det är det där "nya" som alltid skrämmer en.
I chefstugget pratar man ofta om förändringsprocessen. Den är svår och jobbig och "personalen" har alltid svårt för det och det tar tid.
Men det är mänskligt, det är precis samma i chefsleden när vår chef kommer med något nytt då suckar alla.
Pustar och frågar sig hur det ska gå?
Sen suckar cheferna för att "personalen" har så svårt för förändringar.
Roligt tycker jag och nu står jag själv inför en liten ny situation.
Innerst inne tycker jag det ska bli väldigt roligt såklart men det känns ändå som sagt lite skrämmande.
Olika saker gör att det känns så.

Först och främst har bilderna blivit mycket bättre under den här tiden.
Det ställs högre krav på allt.
Skrämmande, men också en rolig utmaning.
Sen känns det som att det blivit mycket svårare att fotografera.
Det ska vara tillstånd från föräldrar och sjukhusen har fotoförbud.
Folk lever på flykt och får inte vara med. Allt tycks besvärligare och inte lika glatt.
Alla känner sig hotade och vill inte vara med medan dom på sociala medier fläker ut sina liv.
I både text och bild.

Jag hörde några 10-åringar här om dagen som inte ville vara med på bild.
- Då kan man ju hamna på Google, sa dom.
När jag själv var 10 år och vann Västmanniaden i bandy och fotboll så var det roligaste med det att fotografen kom från VLT och tog en lagbild.
Nya tider.

Mitt första år som chef var också en omställning från att nästan varje dag få beröm till att inte alls få det var en omställning.
Du vet, mer eller mindre varje dag som fotograf kunde jag höra i korridoren:
- Bra bild.
- Kul jobb du gjort.
Till att som chef inte höra särskilt mycket. Men jag vande mig vid det och med tiden fick jag såklart beröm på ett annat sätt än som fotograf.
Nu när jag ska hoppa tillbaka kan jag nästan tänka samma sak.
Hur ska det går nu?
Är det någon som kommer lyssna på vad jag säger nu?
Kommer någon se mig?
Hur kommer det att kännas att inte stå i centrum även om det inte är det jag gjort?
Jag har verkligen gillat att fixa för mina kollegor. Jag har gillat att skämma bort dom.
Mitt gäng. Mina hjältar.

Vi lyckades redan i Vadstena visa vad vi vill och vilket gäng vi är och skulle bli.
Jag hyrde en svit med bastu och bubbelpool som jag inte hann nyttja.
Där hade vi fest för oss 3 (IDK, Johan Bävman och jag själv) som vann varsin guldmedalj i Årets Bild.
Det var ett slags startskott till allting. Där byggde vi en vi-känsla.
Jag har som sagt verkligen gillat det. Att fixa och överaska för mina kollegor.
Se dom skina och bli glada och ta steg för steg framåt också rent jobbmässigt.

Nu jobbar jag min sista dag.
Sen är jag ledig några månader.
Efter det ska jag tillbaka och börja fotografera.
Vi får se hur det går. Till sommaren ska jag göra mitt sjunde OS.
Det ser jag fram emot väldigt mycket.
Men innan jag landar i London måste jag få upp lite tempo, lite rutin.
Jag åker dock gärna dit med det sug jag nu har för att fotografera igen.
Att berätta historier. Jag känner en längtan efter att ta upp ljud också.
Att ha något att sitta och plocka med i final cut till webben och paddan.

Men lite, lite vemodigt känns det ändå inför morgondagen.
Jag hoppas det blir sushi till lunchen. Vi har ju haft det på fredagar tidigare.
Har vi ätit det bara för att jag varit chef kanske?