Berlin, och Tyskland också såklart har sin historia må man ju säga.
Jag minns när jag var i Auschwitz för många år sedan.
Vi (Sydsvenskan) hyrde ett eget flygplan, hör och häpna och flög ner till Krakow.
Med i flygplanet hade vi Stefan, som hade suttit i koncentrationslägret som barn och aldrig återvänt till Polen ens.
Han bor idag i Malmö.
Tyvärr hittar jag ingen bild på honom just nu och det stör mig.
Han visade sin säng, där han legat och trängts med de andra fångarna.
Vi vandrade runt på hela området.
Han är kort Stefan och han berättade hur han varje dag för att slippa komma under en pinne fångvakten höll upp som ett mått på bra och dålig, sprang och gömde sig.
De barn som kunde gå under pinnen gasades nämligen direkt.
Han gömde sig i utedasset.
Badade i skit bokstavligen och under visitationen gällde det för honom att doppa sig långt, långt ner i det där.
Det går inte ens att föreställa sig vilken rädsla de där barnen och alla andra fångar hade.
Han grät vid sin säng när vi fann den.
Han var säker på att det var just den. Han mindes det, nästan 50 år efter att han sovit där.
Vi drack på tok för mycket whisky tillsammans på kvällen innan vårt egna plan alltså flög hem oss nästa dag.
Jag frågade Stefan om han hade ont i huvudet.
- Javisst! sa han glatt.
- Men hur kan du vara så glad för det, fortsatte jag.
- Då vet jag att jag har det kvar, sa han.
Han lärde mig mycket Stefan, en fin människa.
Det hade varit fint att haft honom med i Berlin.
Det stör mig att jag inte hittar någon bild på honom just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar